Ferlin slödder och flarn
Hem / Kultur, Media & Underhållning / Ferlin slödder och flarn
.
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Förunderlig är hon att höra.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.
Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals
Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.
Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals
Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Du saknar ingen tid som går
ty strävsam var din kosa
och det var knappt du tog dej hit
till detta nattkvarter.
- Kan det vara din själ?
EN VALSMELODI (En dödansares visor 1930)
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor —
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
— Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals —
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas — ack ja —
schajas, — ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
— Ack, ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals —
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
INSKRIPTION (Med många kulörta lyktor 1944)
eller förslag till en.
Lögnen följer vår häl
från vaggan till kyrkogården.
Blott fiender tog du farväl
men vännerna reste vården.
Här vilar en man
som var mycket rädd
för döden.
Livet borde likväl
ha lärt honom motsatsen.
...
Vanitas vanitatum:
Ett liv, ett kors, ett datum.
Nils Ferlin
11 dec 1898 – 21 okt 1961
The day is stubbed out and the darkness has awoken
stars and cats and wenches
filled with whores, rabble, and wanderers,
police houses and jails sleep.
The child beholds in the din of its dreams
how an angel with lanterns goes around our houses,
and alone in the late night,
I fight against a languorous waltz,
and my bones truly are quite skinny,
likewise are my arms and throat.
I have sold my songs to the places of enjoyment
and God may forgive me for some of those rows,
for my bones really are quite skinny,
likewise are my arms and throat.
The son of mortification in the grammophone
flounces for Hansel and for Gretel.
Clown, oh yes, joker, oh yes,
yes, that may be good to know.
Just give me a word that rhymes with sun,
when I already have used violin and violet.
Alas, alone in the late night,
I fight against a languorous waltz,
and my bones truly are quite skinny,
likewise are my arms and throat.
I have nothing at all to win in this world,
and soon in my ditch the worms shall find
that my bones truly are quite skinny,
likewise are my arms and throat.
Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh
Dagen är släckt, mörkret har väckt …
Här kan du höra min version på Youtube
Här kan du ladda hem text och ackord.
Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor.
Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals. (En dödansares visor 1930)
Essike-dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff ...
Essike-dessike-piff-paff-puff:
Pettersson sviktar och famlar.
Essike-dessike, allt är gäck,
essike-dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar ...
Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.
SOM ETT ÖDEHUS (Från Mitt Ekorrhjul 1957)
Ditt öga är tomt som ett ödehus,
det tör bo någon där likväl:
Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus
ibland.
Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939.
Livet och döden Ferlin
INTE ENS (Goggles 1938)
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
ÅREN TILLÅTER (Från mitt ekorrhjul 1957)
Människan är en tid,
skrattar och gråter.
Sen blir hon gräs och frid.
Åren tillåter
kossor på hennes grav.
Mull var hon kommen av,
mull blev hon åter.
DRÖMMAR UR SNÖ (Med många kulörta lyktor 1944)
De har sagt att det skall blomma.
—Ur mörker och snö
allt det ljusa som vi drömde
ska ge frukt och ge frö.
De har sagt att det ska blomma
som kring björk och kring lind.
Men händerna är tomma
och blicken blind.
DÖDEN (Goggles 1938)
Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
Döden sörjer för egen del
— Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.
KVÄVE BARA OCH VÄTE (Kejsarens papegoja 1951)
Kväve bara och väte
är människan, guds beläte.
Rubel och pund och dollar
— hur mycken makt hon trollar
hur många bud hon kränker
och hennes hjärna blänker
hur mycken gråt hon gråter
tar henne jorden åter.
NATTKVARTER (Barfotabarn 1933)
När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, och stum
mot evigheten traska
- det är en ren formalitet
för mången att han dör.
Det är en ren formalitet,
- sen är det inget alls.
Sen är det inte någonting
- du slumrar grönt och fagert
och glömmer alla bittra sting
och sår som livet gav.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.